Den 2 november 1890 föddes Moa Martinson. Hennes mor, Kristina Svartz, var en 19-årig ogift piga som hade tjänst på en gård utanför Motala.

Moa tillbringade en stor del av sin barndom i Norrköpings fattiga förstäder och på gårdar runt stan.  När hon var sex år gifte sig Kristina med Alfred Karlsson, en arbetare med häftigt humör, Den egenskapen gjorde att han hade mycket svårt att behålla ett arbete och familjen var tvungen att flytta ofta.   Moas barndomsupplevelser av fattigdom spelae stor roll i hennes författarskap

I ungdomsåren skrev Moa dikter.

Böcker hade en stor betydelse för henne, men hon hade ju inte så många av dom..
Men i 20-årsåldern blev hon förtjust i en tio år äldre arbetare som också hade häftigt temprament.  Snart satt hon som mor på hans torp Johannesdal, i Sörmland.  Och hon fick fem söner.
Hon var intresserad av politik och läste ofta tidningar.

Under första världskriget drabbades familjen hårt av bristen på mat. Det mesta av Moas kraft gick åt till att försöka hålla svälten borta från familjen. Hon började gå på politiska möten. Men det som fick störst betydelse för familjen var det brev som hon skickade in till tidningen Arbetaren i oktober 1922. Tidningen hade en sida om kvinnofrågor. På några gamla papperslappar skrev Moa ner sina synpunkter på arbetarkvinnornas svåra liv.  Brevet publicerades och det uppmuntrade Moa.

Så snart skrev hon artiklar så gott som varje vecka.
Kvinnosidan handlade i första hand om hem och barn. Men Moa tog gärna ut svängarna och skrev både om religion och historia, och annat som intresserade henne

Tragedin

Våren 1925 hände det något svårt och jobbigt i hennes liv. hennes två yngsta söner drunknade i sjön nedanför torpet.  Moa höll på att bli vansinnig av sorg, den näst yngste hade en särskild plats i hennes hjärta, hon hade fött honom till världen helt ensam utan hjälp.
för att orka med all sorg började hon skriva mer och mer hon skrev i  tidningar, bl a göteborgstidningen.

På hösten 1927 besökte hon göteborgstidningen arbetare-Kurire redaktion och där träffade hon för första gången en ung kille vid namn Harry Martinson som också försökte också sörja sig på sina dikter till tidningar.

Harry

Hemma hade Moa under den här tiden svåra problem.  I januari 1928 dog hennes man. Sorgen blev bara starkare och jobbigare. En god vän skickade henne till en kvinnofolkhögskola, Fogelstad.

Men när Martin som hon träffade i Göteborg hade hört talas om att Moa blivit änka. Han tog kontakt med henne och hon lät hon bo hos henne ett tag så att dom skulle   kunna skriva en diktsamling. Tillsammans började Moa och Harry utforska språkets och litteraturens möjligheter..  Dom läste och diskuterade, skrev och kritiserade.

Hösten 1929 gifte dom sig.
Moa skrev nu inte lika ofta politiskt polemiska artiklar utan koncentrerade sig på att skriva en roman, den växte fram medan Moa skötte om torpet.

Men Moas kärlek blev ibland för krävande för Harry och redan som barn hade han lärt sig ett sätt att slippa undan problem och konflikter…   rymma…

Flera gånger lämnade han Moa i ångest och oro men återvände och de försökte på nytt.  Men Sommaren 1939 försvann Harry för gott..
När Harry var borta gav sig Moa i kast med ett projekt som hon länge burit på, Romanerna Brandliljor, Vägen under stjärnorna och Livets fest.

Moa Martinson dog 1964 men hon är än i dag en av våra mest lästa författare. Och hon har något att ge alla.

sen en bild på kärringen

sveriges klatigaste